Utkast: Härnösands stadsfest, ...
Härnösands stadsfest, några dagar har nu spenderats i Maija's stuga för en närmare inspektion av vad som knappt kan benämnas som stadsfest. Trots dagarna haft sina ups and downs så kan de nog inte beskrivas som annat än toppen. Just med tanke på sällskapet av mina kära vänner. Artisterna var väl inte mycket att heja för men Lasse Lindh skötte sig bra på hemmaplan. Även vädret tog skepnaden av schizofreni, superhärlig sol under dagarna och regnigt, kallt och blåsigt under kvällarna. Celeber blev vi också! Eller ja, nästan.. Dogge Doggelito, the man himself, bjöd in oss med fribiljetter på hans spelning och pratade även med oss utanför. (stolt?!)
Närmaste veckan och dagarna får vi väl se hur de artar sig, förhoppningsvis åt det håll jag vill. Tanken har slagit mig att kanske bör jag helt enkelt försätta mig i isolering ett par dagar spenderade ute i Gryttjen? Förmodligen är det just det jag behöver för att slippa bry mig om vad som ändå aldrig kommer funka.. Vi får la se helt enkelt.
tjarå.
lilies of the valley
Inom loppet av endast några få minuter skulle gatufesten 08 vara slut. Finito. Malin kände fortfarnade extasen efter Timo Räisänens återigen så ofaldigt färgstarka spelning. Eftersom kvällen lett mot sitt slut hade hon givit med sig och begett sig in i det kvava tältet känt som Madhouse. Känslan som följt henne genom de senaste tre/fyra kvällarna, gick på högvarv inom henne. Känslan av att inte behöva bry sig och bara vara, njuta, dansa och le. Men något var annorlunda. Trots att det inte fanns ett spår av alkohol inom henne. Det kunde det omöjligt göra pga det faktum av hon aldrig druckit. Aldrig varit i behov av alkohol för att vara rolig. Nej, något var det. Som om att hon plötsligt befann sig mentalt i en dröm. Hon blickade sig omkring och fick samma intryck av varenda dansade själ hon kunde se, ingen ville att kvällen skulle ta slut. Ingen ville vakna dagen därpå och inse att de få dagar av fest var över. Osäker på vad hon egentligen gjorde och om hon egentligen var närvarande tog hon upp mobilen för att se om Nummerupplysning besvarat henne.
De dagar som just passerat i en takt som de knappt finns ord att beskriva. Hela staden samlas i någon slags samhörighet som samtidigt kan spricka lite då och då, oftast i samband med fylla på trånga spelningar. Jag har tillsammans med tusentals andra människor upplevt lycka av alla dess slag. Också artister och spelningar av alla dess slag. Mina favoriter har varit de som vi stått längst fram och pressat på nämligen Millencolin, Mando Diao, Håkan Hellström, The ark och Timo Räisänen. Självklart har vi besökt många andra bra band som The Hellacopters och Hästpojken.
The Ark, Ola Salo. För andra året i rad har jag vistats på deras spelning under gatufestveckan. Denna gång snäppet närmare scenen än tidigare. På senare tid har jag på en personlig nivå glidigt ifrån The Ark lite, upptäckt nya band och dylikt. Inget som jag riktigt brytt mig om. Men ack så skammen rinner över en då man står där, kan såklart låtarna men har vetskapen om att man släppt taget om dom. Stämningen låg som ett täcke över publiken och när jag, liksom många andra sträckte mina armar och blickade upp mot himlen, kände jag mig.. Nej, det var rent ut sagt obeskrivligt.
Ola är en av få vars ord går rakt in i hjärtat, i sinnet. Det var med beundran som jag visade mitt samtycke i hans "predikan" genom en rad gälla skri. Hans originalitet och mod. Hans unika personlighet och starka åsikter. Jag ser upp till hans förmåga att stå för den han är, det han tycker och vad han vill åstadkomma under en livstid. Och under deras konsert kände jag mig starkare än någonsin, jag litade fullt ut på mig själv vilket jag tror att jag aldrig tidigare upplevt.
Fredagen den 4e Juli, utsågs denna dag som sundsvalls Independence day. Till en början ansåg jag att det kanske var lite att ta i, men ju mer The Ark, spelade, pratade, peppade, destop mer kände jag mig själv växa inombords och jag kände mig allt mer fri.
Timo Räisänen. The absolut one and only. Jag och lövet begav oss tidigt till Fisktorgsscenen där vi skulle bevittna gudalik scennärvaro och publikkontakt kvart över tolv. Visst fick man en liten känsla av arrogans under ett noggrant men samtidigt alldeles för blottat soundcheck. Också en smärre chock över Joel Magnussons nya frilla! Men när musiken drar igång med utmärkt låtval rinner lyckan över mig tillsammans med regndropparna som föll likt guds tårar av lycka. Nog kan det låta överdrivet men ingenting kan komma emellan mig och min musik. Och inte mindre mig och skaparen till musiken jag inte kan vara utan. Även här vistades det stora, måttligt packade killar som vinglade åt alla håll och kanter men i denna stund kunde jag inte förmå mig att blir irriterad. Om dom har supit sig alldeles för full för att minnas, må så ske men jag var där för att njuta. Hela bandets på något sätt ryckiga vis att te sig på scenen trollbinder mig i en fascination som jag uttrycker genom att inte stå still för en sekund. bara hoppa. bara dansa. bara låta kroppens lemmar veva upp mot himlens grå tak.
De dagar som just passerat i en takt som de knappt finns ord att beskriva. Hela staden samlas i någon slags samhörighet som samtidigt kan spricka lite då och då, oftast i samband med fylla på trånga spelningar. Jag har tillsammans med tusentals andra människor upplevt lycka av alla dess slag. Också artister och spelningar av alla dess slag. Mina favoriter har varit de som vi stått längst fram och pressat på nämligen Millencolin, Mando Diao, Håkan Hellström, The ark och Timo Räisänen. Självklart har vi besökt många andra bra band som The Hellacopters och Hästpojken.
The Ark, Ola Salo. För andra året i rad har jag vistats på deras spelning under gatufestveckan. Denna gång snäppet närmare scenen än tidigare. På senare tid har jag på en personlig nivå glidigt ifrån The Ark lite, upptäckt nya band och dylikt. Inget som jag riktigt brytt mig om. Men ack så skammen rinner över en då man står där, kan såklart låtarna men har vetskapen om att man släppt taget om dom. Stämningen låg som ett täcke över publiken och när jag, liksom många andra sträckte mina armar och blickade upp mot himlen, kände jag mig.. Nej, det var rent ut sagt obeskrivligt.
Ola är en av få vars ord går rakt in i hjärtat, i sinnet. Det var med beundran som jag visade mitt samtycke i hans "predikan" genom en rad gälla skri. Hans originalitet och mod. Hans unika personlighet och starka åsikter. Jag ser upp till hans förmåga att stå för den han är, det han tycker och vad han vill åstadkomma under en livstid. Och under deras konsert kände jag mig starkare än någonsin, jag litade fullt ut på mig själv vilket jag tror att jag aldrig tidigare upplevt.
Fredagen den 4e Juli, utsågs denna dag som sundsvalls Independence day. Till en början ansåg jag att det kanske var lite att ta i, men ju mer The Ark, spelade, pratade, peppade, destop mer kände jag mig själv växa inombords och jag kände mig allt mer fri.
Timo Räisänen. The absolut one and only. Jag och lövet begav oss tidigt till Fisktorgsscenen där vi skulle bevittna gudalik scennärvaro och publikkontakt kvart över tolv. Visst fick man en liten känsla av arrogans under ett noggrant men samtidigt alldeles för blottat soundcheck. Också en smärre chock över Joel Magnussons nya frilla! Men när musiken drar igång med utmärkt låtval rinner lyckan över mig tillsammans med regndropparna som föll likt guds tårar av lycka. Nog kan det låta överdrivet men ingenting kan komma emellan mig och min musik. Och inte mindre mig och skaparen till musiken jag inte kan vara utan. Även här vistades det stora, måttligt packade killar som vinglade åt alla håll och kanter men i denna stund kunde jag inte förmå mig att blir irriterad. Om dom har supit sig alldeles för full för att minnas, må så ske men jag var där för att njuta. Hela bandets på något sätt ryckiga vis att te sig på scenen trollbinder mig i en fascination som jag uttrycker genom att inte stå still för en sekund. bara hoppa. bara dansa. bara låta kroppens lemmar veva upp mot himlens grå tak.
